HÄSTENS PARASITER

ALLA HÄSTAR HAR MASK

Ja, så är det, alla hästar har mask. Är det en mindre mängd så påverkas inte hästens hälsa nämnvärt. 

Med bidrag från Stiftelsen hästforskning har men genomfört ett samarbetsprojekt vid SLU, SVA och Veterinärinstitutet i Norge. Bland annat skall man undersöka om förekomsten av parasitskador har ökat sedan man gick ifrån den rutinmässiga avmaskningen i Sverige. I Norge avmaskar man fortfarande rutinmässigt och därför är det intressant att jämföra länderna.

På SVA upplerer vi en ökning av antalet samtal som rör springmask och problem med att behandla mot springmask. Springmaskägg ses sällan i träckprov och oftast är det hästägaren som ser masken utanpå träckbollarna.

I en studie som gjordes på ett 20 tal gårdar från Norra till Södra Sverige mellan mars till maj 2016 kunde man konstatera att stora blodmasken (S vulgaris) ökat markant i Sverige sedan den tidigare undersökningen som gjordes i slutet på 90-talet.

Man fann också att det fanns större andel positiva hästar i södra delen av Sverige och betydligt mindre andel positiva i norra Sverige.

"Som veterinär bör man råda djurägare att inte bara mäta äggförekomst utan även låta undersöka träckprov för stora blodmasken. Stora blodmasken är den farligaste och mest skadeframkallande parasiten och det är viktigt att avmaska infekterade hästar" säger Eva Osterman Lind.

Samma sak gäller styngflugans larver som inte heller syns i träckproven. Det finns inga siffror på förekomsten av styngflugor men de har definitivt ökat sedan man övergick till träckprovsbaserad avmaskning. Det finns ingen rekommendation om rutinmässig avmaskning mot styngflugor längre men det går att samköra med avmaskning mot blodmask även på våren när larverna fortfarande finns i magsäcken.

PARASITKONTROLL PÅ VÅREN BÖR VARA EN RUTIN

https://www.hastohusdjurslabbet.se/

Den lämpligaste tidpunkten att ta träckprov för friska hästar är under april och maj. Lämpligast sedan är att avmaska från maj till mitten av juni innan hästarna släpps på bete i en ny hage. Det är ju viktigt att det sprids så få maskägg som möjligt på betet. Beroende på vad träckprovet visar kan man dra slutsatsen om hur väl man sköter betena.

Nu är analysmetoderna lite olika mellan olika laboratorier men ett analyssvar kan se ut så här om man valt den kvantitativa analysmetoden:

• Ej påvisad förekomst är 49 epg
• Sparsam förekomst är 50-200 epg
• Måttlig förekomst är 201-650 epg
• Riklig förekomst är 651-1050 epg
• Mycket riklig förekomst är 1051-1500 epg
• Massförekomst är över 1500 epg

Epg betyder ägg per gram

Även om hästen visar måttlig till riklig mängd maskägg behöver den inte själv visa symptom men kan utgöra en smittkälla för andra hästar på betet.

 FÖREBYGGANDE OCH BETESPLANERING

Växelbete med får

För att förebygga parasitangrepp är det viktigt med betesplanering och beteshygien. Det är också viktigt att ha koll på de enskilda individerna. Hästar är olika mottagliga för parasiter och det finns alltid någon individ i en flock som har återkommande högt antal ägg medan en del alltid har lågt antal.

Tips på betesplaneringfinns hos sva.

BLODMASKAR – STRONGYLIDER

Det finns ett 40-tal arter och några är de små blodmaskarna som är ca 1 cm långa. Den farligaste av blodmaskarna är Strongylus vulgaris som är mellan 1,5-4 cm långa.

Samtliga arter av blodmaskar lever som fullvuxna i hästens grovtarm. Där sitter de fastsugna i slemhinnan. Den lilla blodmasklarven finns endast i tarmväggen medan stora blodmaskens larver förekommer i krösrotens blodkärlsstammar.

Blodmasken har en komplicerad livscykel och de könsmogna maskhonorna avger ägg som kommer ut med träcken. I boxen, ligghallar eller på betet utvecklas larverna i äggen och när äggen kläcks börjar larverna klättra upp på grässtrån eller väggar och hamnar med gräs eller foder till tarmkanalen. Väl där så borrar de sig genom tarmväggarna och in genom blodkärlens väggar och följer förgreningarna upp mot krösroten där de stora pulsådrorna till tarmen utgår.

Efter en tid vandrar larverna tillbaka till grovtarmen där de könsmogna maskarna utvecklas. Den fullständiga utvecklingen inom kroppen tar för den stora blodmasken omkring 6½ månad. För den lilla blodmasken tar utvecklingen ca 3 månader.

De fullvuxna blodmaskarna ger mekaniska skador i grovtarmens slemhinna och dessutom är de blodsugare. De svåraste skadorna orsakas av stora blodmasken i krösrotens stora kärlstammar. Det uppkommer inflammatoriska pålagringar på kärlväggarna i så stor omfattning att det kan utvecklas blodproppar. Kärlväggarna kan även försvagas och orsaka bristningar. Skadorna på kärlstammarna kan även ge upphov till kolik och störd tarmfunktion.

Lilla blodmasken som är hästens vanligaste parasit kan ligga vilande i hästens tarmslemhinna i flera år, när den ligger där så syns inte någonting på träckprov och avmaskning hjälper inte för de flesta preparat ”biter” inte på vilande maskar.

Blodmaskarnas toxiska ämnesomsättningsprodukter kan ge en allmänpåverkan med reaktioner i synovialmembranen i leder och senskador så produktionen av ledvätska ökas med gallor som följd.

SPOLMASK - PARASCARIS

Spolmasken är den största av hästens parasiter, de är vita, spolformade 10 - 20 cm långa och 0,5 cm tjocka. Spolmasken lever som fullvuxen parasit i tunntarmen. Hästar över två år är sällan infekterade.

Den könsmogna spolmaskhonan som kan lägga mer än en miljon ägg dagligen vilka följer med träcken ut. Larven utvecklas inuti ägget och beroende på temperatur och fuktighet kan det ta 10 dagar till 6 veckor. Då ett ägg tas upp med förorenat foder, vatten eller strö kläcks det och larven blir fri i tarmen. Larven kan inte utvecklas direkt till fullvuxen utan måste först vandra till olika organ. De borrar sig genom tarmväggarna och förs via blodet till levern och sedan vidare till lungorna. Här lämnar de blodbanorna och vandrar genom lungvävnaden in i luftvägarna. De angripna djuren hostar och larverna kommer upp i svalget och sväljs ner tillbaka till tunntarmen och först nu kan de utvecklas till könsmogna maskar. Denna utveckling tar cirka 3 månader.

De fullvuxna maskarna kan ge upphov till tarmkatarr vilket försvårar näringsupptaget. De angripna djuren blir ofta magra och får bristsjukdomar. På grund av sin storlek kan större mängder mask leda till förstoppning hos framför allt fölen.

Maskarnas toxiska ämnesomsättning kan, liksom blodmaskarnas, ge en allmänpåverkan med reaktioner i leder och senskidor.

STYNGFLUGANS LARVER – GASTROPILUS

Styngflugan är 8-18 mm stor. Den är rostgul till brunsvart i färgen. Honan har ett utdraget äggläggningsrör och flyger ofta i upprätt ställning då den närmar sig hästen. Styngflugans larver är upp till 2 mm långa och ca ½ cm tjock. De är segmenterade, mörkröda eller bruna till färgen.

Styngflugan är en yttre parasit som huvudsakligen irriterar hästen. Larverna däremot lever i magsäcken och är en mycket besvärande inre parasit.

Styngflugorna svärmar i juli – augusti och honorna kittar fast sina gula ägg på hästens päls, mest på frambenen och bogarna. Äggen är ofta kläckningsfärdiga efter 5-10 dagar. De frigjorda larverna irriterar hästens hud och då den slickar och biter sig får de i sig larverna. I munhålan borrar sig larverna in och gör gångar i slemhinnan och vandrar i vävnaderna ner till magsäcken.

Denna vandring tar ca 1 månad. I magsäcken borrar de sig fast i slemhinnan och växer så småningom till 2 cm längd. Fastborrade i magsäcken stannar de kvar 8-10 månader. Efter den tiden släpper de sitt tag och förs via tarminnehållet uti det fria. Här utvecklas de i den torra gödseln eller i lucker jord till ett puppstadie. 

Efter 2-4 veckor i sommarvärmen är styngflugan färdig och kan flyga iväg. De är då helt utvecklade och könsmogna och färdiga att lägga sina ägg. Hela denna utveckling tar ungefär 1 år.

I magsäckens slemhinna kan styngflugelarverna vid massförekomst ge upphov till svåra skador. Larvernas hakanordning ger mekaniska skador. Sår och inflammationer uppkommer ofta och ibland även bristningar i magsäckens vägg. Även magsäckens funktion störs och även små mängder larver kan ge matsmältningsrubbningar och allmänpåverkan.

Eftersom larven inte producerar några ägg kan man inte påvisa styngflugor genom träckprov. Det bästa man kan göra för att förhindra att hästen får i sig larverna är att skrapa bort äggen från pälsen. Hästen smittar inte betena eftersom flugan flyger iväg. 

SPRINGMASK - OXYURIS

Springmasken kan bli upp till 10 cm långa, de har ett smalt utdraget svansparti och de är vita.

De könsmogna honorna vandrar från grovtarmen och bakåt till analöppningen och delvis ut genom den för att på den omgivande huden lägga sina ägg. Det kliar i rumpan på hästen och äggen faller ner till marken och hamnar i ströet eller på betesmarken. Hästen äter från de ställena och får i sig smittan.

I äggen utvecklas snabbt en larv genom värmen och fukten, I tarmen kläcks äggen och fullvuxna maskar utvecklas i grovtarmen. Masken når könsmognad först 3 till 4 månader efter att den infekterat värddjuret.

De i anus omkringkrypande maskarna oroar hästen som skubbar sig för att lindra klådan. Det innebär att hästen får sår och inflammation i svansroten och taglet blir bortskavt och tovigt. Det är vanligast är att man ser en stor mängd maskar i samma träckhög.

Avmaskning sker med Axilur snarast samt efter 4 veckor. I samband med första avmaskningen saneras boxen, allt strö byts ut och väggar och inredning skrubbas noga. I lösdrift byts översta lagret och djupt längs kanterna ut samt både in- och utsida tvättas noga. Kom även ihåg eventuella foderhäckar i hagen. 3 - 4 månader efter första avmaskningen är det dags att börja hålla koll, minsta symtom så upprepas hela behandlingen. Vid återkommande smittomgångar kan det vara läge att behandla fler hästar som kan vara tysta smittbärare.

Springmask har ökat sedan användningen av pyrantelpreparat (Banminth och Fyrantel) minskade. 

BANDMASK – ANOPLOCEPHALA PERFOLIAT

Bandmasken är platt och uppbyggda av segment, den är 3-4 cm lång 1 dm bred. Mundelen har kraftiga sugkoppar som den använder för att suga sig fast i slemhinnan.

Bandmasken lever i övergången mellan tunntarmen och blindtarmen. Parasiten har en indirekt livscykel, det vill säga den är beroende av en mellanvärd.

De ägg som kommer ut med hästens avföring först måste ätas upp av ett kvalster innan en häst kan smittas genom att få i sig kvalstret. Hela livscykeln tar cirka 4-6 månader från det att hästen ätit det smittade kvalstret tills det finns könsmogna maskar i tarmen.

Man har genom studier sett att så många som 65 % av hästarna är infekterade.

Hos hästar med koliksymptom är det 16 gånger vanligare att hitta bandmask jämfört med hästar som inte har kolik. Det visar en ny studie vid Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). Studien visar på att infektion av bandmask är underdiagnosticerat hos hästar i Sverige och att relativt få hästar var avmaskade mot bandmask, säger  veterinär Helena Back vid SVA.

─ Vi har sett ett tydligt samband där ägg av bandmask i större utsträckning hittas hos hästar med koliksymptom.

Bandmasken kan orsaka slemhinneskador och det finns ett tydligt samband mellan förekomst av bandmask och kolik.

NACKBANDMASK – ONCHOCERA

Det här är en parasit som vi inte vet så mycket om så jag vill ge den extra utrymme.

Den här informationen är hämtad från The Horse Back.com.

Onchocerca är vad som kallas en parasitfilarial mask (nematod). En anledning till att dessa maskar får relativt liten uppmärksamhet är att de inte lever i tarmarna. De mikroskopiskt små larverna lever i hästens hud, mestadels runt huvudet, nacken, bringan, bogarna och undersidan av magen. Det är den vuxna masken som senare bosätter sig i bindvävsstråken mellan halskotorna.

HÄR ÄR EN SNABB PRESENTATION AV NACKBANDMASK
Dessa maskar har en komplicerad existens. De utvecklas genom flera larvstadier innan de når vuxenlivet.

Vuxna hannar är 6-7 cm och vuxna honor upp till 30 cm långa men hårtunna. Honan föder levande larver, mikrofilarier, som är i storleksordningen 0,25 mm.

Vuxna honor kan ligga i en valnötsstor cysta i nackbandsligamentet företrädesvis strax framför tornutskottet i manken där de producerar stora mängder med larver. Larverna återfinns i underhudens lymfkärl där de sugs upp av visa knottarter (Culicoides).

Larverna utvecklas och återfinns i knottens mundelar drygt 3 veckor senare. De kan då överföras tillbaks till hästen eller till andra hästar genom knottbett. Larverna söker sig sedan tillbaka till fram för allt nackbandsligamentet men de kan utvecklas även i andra ligament, senor och senskidor.

Enorma mängder larver kan finnas i hästens hud. Vissa hästar reagerar med hudreaktioner som kan klassas som sommareksem. När de könsmogna honor som bildat cystor i nackbandsligamentet dör av ålder kan både masken och cystan förkalkas. Denna förkalkning misstänks också kunna orsaka klåda.

Den första etappen larver finns nära huden. Deras antal är högst på våren och minskar till sin lägsta punkt på midvintern. De lever i kolonier, varför man kanske först märker fläckar av skrovlig hud där hästen har börjat klia sig.

Vid denna tidpunkt bidrar knotten, som genom sina bett, tar ett stort antal larver tillsammans med blodet. Inom knotten utvecklas larverna genom ytterligare ett steg. De förs sedan tillbaka i hästen när knotten biter. Knotten kan överföra larver under en imponerande tid på 20 till 25 dagar efter att de vid första tillfället sugit upp larverna.

Tillbaka i en värdhäst rör larverna sig sedan via blodomloppet till bindväven till nackbandet, som löper längs hästens hals. Här utvecklas de till vuxna maskar som lever i ungefär 10 år och under den tiden släpper honorna tusentals larver under åren.
Oavsett var de vuxna maskarna bosätter sig, så är det är kliandet som orsakas av larverna. Ju mer hästen kliar sig desto mer kommer knotten åt att bita exakt där larverna ligger, innan de hamnat på samma ställe eller på en annan häst, för att börja om igen.

Förekomst av nackbandmask kan inte fastställas med hjälp av träckprov.

TIDIGA TECKEN PÅ NACKBANDMASK

Tecken kan visa sig som små knölar som bildas längs mittlinjen på hästens mage och på nacke och huvud, vätskande små sår och ett fjällande område i manen som uppkommer genom att hästen kliar sig. Det verkar vara i partiet framför manken som det är vanligt att parasiterna uppehåller sig.

Hästen kliar undersidan av halsen, det kan uppstå fläckar på halsen larverna kan även ta sig till ögonen och orsaka stora skador. Larverna lever i kolonier, varför det kanske först märks annat än som fläckar av skrovlig hud där hästen har börjat klia sig Det kan även utvecklas vätskande sår i mankammen. Det här är mycket specifika fläckar runt 1 cm i diameter, med håravfall.

KAN MAN TESTA FÖR NACKBANDMASK

Larverna kan identifieras hos hästen genom en biopsi av nackbandet. En dos av Ivermektinbaserat avmaskningsmedel är det snabbaste sättet att visa om hästen har dem. Om larverna är närvarande, svarar hästen vanligen med intensiv klåda 48 - 72 timmar efter avmaskning.

VAD KAN MAN GÖRA MED DE VUXNA NACKBANDMASKARNA

Inte mycket går att göras. De vuxna lever i 10-12 år och bor i nackligamenten. Det som ofta händer är att hästens kropp skapar förkalkningar runt de vuxna maskarna i ett försök att isolera den främmande kroppen. Hos vissa hästar kan man känna en samling ärtliknande knölar i nackligamentet och mest framför manken.

AVMASKNING

Tyvärr finns det inget enda rekommenderat protokoll, vad jag har sett, för avmaskning mot nackbandmask så här får man kolla med veterinären.

Publicerad forskning har visat att moxidektinbaserade avmaskningsmedel är effektiva. Det betyder att man kan ta itu med nackbandsmaskarna, samtidigt som man avmaskar hästen för strongylus.

Nu måste inte hästen ha nackbandmask för att den kliar sig men det finns definitivt hästar som har nackbandmask och det kan vara av värde att ändå ha lite koll på även dessa parasiter.

Avmaskningsmedel
Det finns flera olika sorters medel att maska av med, de är verksamma på olika sätt och är bra mot olika parasiter. En del preparat tar bort vuxna i maskar i hästens tarmar, andra preparat tar bort larver i olika stadier därför är det viktigt att veta vad det är man avmaskar mot.

När du avmaskar din häst så ska du vara noga med att den får rätt mängd av avmaskningsmedlet, varken för mycket eller för lite är bra.  Man bör också byta preparat varje eller vartannat år för att på så sätt minska risken för att parasiterna ska bli resistenta.

Resistens är en nedsatt känslighet hos mikroorganismer, i detta fall maskar, mot avdödande medel (avmaskningsmedel). I varje population av maskar finns det alltid individer som är okänsliga och överlever en avmaskning. Vid täta/opåkallade avmaskningar gynnas dessa individers fortplantning, eftersom de känsliga individerna slås ut gång på gång innan de hinner föröka sig. Till slut blir det övervikt av de okänsliga maskarna. Då föreligger resistens. 

Avmaskningsmedel innehåller olika substanser några substanser som används är: pyrantel, ivermektin, prazikvantel och moxidektin, substanserna har olika lång verkan och de  mot olika parasiter.

PARASITPULVER

Naturlig avmaskning

Parasitpulver 500 g

Köp här

Parasitpulver innehåller

· Menta peperitae (pepparmint)

Kramplösande, understödjer matsmältningen, läkande på  inflammatoriska tarmslemhinnor

· Melissa officinalis (citronmeliss)

Lugnande, orolig mage, virushämmande, slemhinnestärkande, lindrar vid kolik.

· Urtica urens (brännässla)

Allergier, inflammationshämmande, njurstärkande.

· Allium sativum (Vitlök)

Inflammationshämande, minskar risken för blodproppar, leverskyddande, bakterie- och

svampdödande, gör djuren oaptitlig för parasiter och blodsugare.

· Magnesium 

Njurstärkande, kramplösande

Laktos 

Om man väljer att hålla hästen fri från parasiter med naturliga medel som örter så bör man alltid ta träckprov för att förvissa sig om att hästen inte är hårt angripen av mask. 
Det pågår alltid låggradig inflammationer i kroppen och framför allt i tarmarna och speciellt vid parasitangrepp. I regel har hästen en störd bakteriepopulation i tarmarna vilket också gör den inre miljön inbjudande för parasiter. Man bör tänka på att understödja hästens avgiftande organ, stärka bakteriefloran och immunförsvar för att den skall kunna stå emot parasitangrepp.

Fästingar och annan ohyra gillar inte vitlök

Fästingplågan ökar och vi behöver stärka motståndskraften hos djuren. Parasitpulvret gör miljön ogynnsam för blodsugande parasiter och börjar man ge Parasitpulver tidigt på våren.

Så till den stora frågan: Är vitlök farligt att ge hästen?

Allt grundar sig på att en kanadensisk forskare, Wendy Pearson, gjorde en studie där hon utfodrade några hästar med stora mängder vitlökspulver. Maxdosen hon gav var 2x0,25 g/kg kroppsvikt dagligen vilket betyder till en häst på 600 kg blir det 300 gram dagligen. Det innebar att två av hästarna fick minskad mängd erytrocyter i blodet. Tillståndet normaliserades 5 veckor efter att utfodringen upphört.

Det amerikanska National Research Council (NRC) spekulerar med bakgrund av Pearson studien i en rapportredogörelse från 2009 i att en säker långtidsdos till hästar på 600 kg skulle kunna ligga på mellan 54 och 240 g vitlökspulver dagligen.

Med den mängd vitlökspulver som finns i Parasitpulvret (350 g/500 g) fördelat på 30 dagar når man inte ens i närheten av överdosering.

MAG- OCH TARMHÄLSA

Gastrofor, Colofor och Equifilier passar bra att ge hästen om man väljer den kemiska avmaskningen.
Oavsett vilket alternativ till avmasknings man väljer är det viktigt att understödja hästen med probiotika för en frisk mag- och tarmkanal samt en hälsosam tarmflora.

FUNGERAR NATURLIG AVMASKNING

Många upplever att den naturliga avmaskningen fungerar bra. Vad man får tänka på att vid användning av örtpreparat så får man tänka mer långsiktigt.

Man gör ju alltid utgå från träckprov innan man övergår till örterna. Om det är epg under 500 kan man börja med en 10 dagars kur och efter den kuren följer man upp med ytterligare ett träckprov efter ca 3 veckor.

WEBBSHOP

Källa SVA, Vidilabb, Kolla masken. Husdjurslabbet

Vad betyder örterna för hästarna? Hur kan vi hjälpa våra hästar till att må bra utan att stoppa i dem en massa gift och syntetiska varor? Anki berättar om örter som kan reducera mask och hela magen på hästen. Super intressant och givande!

LÖV

VISSTE DU DET HÄR OM LÖV

Höstlöv

Många undrar om det är farligt för hästar att äta löv. I Foderbladet Häst står det så här om löv. "När hösten kommer och betestillväxten avtar börjar många hästar äta olika sorters löv och löven kan förmodligen bidra till både energi- och näringsintaget hos dessa hästar.

Knotig fjällbjörk

Sälglöv (Salix caprea) och Almlöv (Ulmus glabra) är exempel på löv som gärna äts av hästar. Det finns dokumentation från 1700-talet om lövens användning som fodermedel till djur i Sverige. Löv har använts som komplement i utfodringen av våra husdjur och då har löven skörtats av människor. Användningen verkar dock ha varierat och under 1920-talet var betydelsen sannolikt liten och löv var klassat som ett hjälpfodermedel. Under kriget då det var råvarubrist ökade intresset för löv som fodermedel eftersom det var känt att det hade ett hyggligt energivärde och framförallt att det var en källa till protein. Redan under 1800-talet hade man börjat utföra analyser och värdera löv som fodermedel till djur.

Alm

Råproteininnehållet i Almlöv och Asklöv (Fraxinus excelsior) varierar från 25 % av torrsubstansen i maj till knappt 10 % i oktober och lysininnehållet i t.ex. Allöv (Alnus) och Björklöv (Betula) har visat sig vara lika högt eller högre än gräs. Många löv innehåller dock ämnen som har antinutritionell inverkan på djuren vilket betyder att de innehåller mycket protein och haren bra aminosyrasammansättning så kan djuren ha svårt att utnyttja proteinet. Anti-nutrionella substanser kan påverka smakligheten vilket förstås har en avgörande betydelse om djuret äter löven eller inte.

Rönn

Energiinnehållet i skördade löv uppskattas i den äldre litteraturen motsvara medelgott hö och studier på får har visat att det kan motsvara 7,5-11 MJ/kg torkat foder (85 % ts) där rönn visade sig vara det mest energirika lövet. Kalciuminnehållet i löv är också högt. 10-30 g kalcium/kg ts.

Skogsmulle

Sammanfattningsvis kan man säga att löv är en källa till såväl energi och näringsämnen för djur".

MINESYL

Kombinera allt grovfoder med Minesyl

Läs mer om Minesyl

Köp här

Källa: Foderbladet Häst nr 4-5 09.

Hästen, en herbivores

Vallfoder till olika djurkategorier

VALLFODER TILL OLIKA DJURKATEGORIER

VALLFODER TILL OLIKA DJURKATEGORIER

OCH VALLENS BETYDELSE SOM FODER

Betande kor

Vallfoder, dvs. klöver, lusern, och örter av olika slag inblandat i våra gräsdominerade odlingsmarker är det i särklass vanligaste fodret som odlas i Sverige.

Slåttervall och bete omfattar tillsammans 53 % av vår jordbruksmark. I figur 1 ser man att en stor del av övrig mark också utgörs av foderodling. Man kan konstatera att djuren har stor betydelse för det svenska lantbruket och det öppna landskapet.

På ca hälften av Sveriges jordbruksmark odlas vall och ca 75 % av jordbruksmarken används till foderodling (SCB, 2013). Sverige är inte exceptionellt i detta avseende. Globalt odlas foder på 70 % av all jordbruksmark varav hälften är vall. Man räknar med att 60 % av all biomassa som odlas konsumeras av djur. 

Häst på naturbete

De djur som framförallt äter foder från vall i Sverige är de idisslande mjölkkorna, kvigorna, dikorna, köttdjuren, fåren och getterna samt de icke idisslande gräsätarna, hästarna.

 De senare står för en betydande del av konsumtionen. Uppskattningar gör gällande att Sveriges 362 700 hästar konsumerar ca 1 ha var av slåtter och betesvall (Müller, 2013), vilket motsvarar ca 25 % av all sådan areal.

Även om vallfoder är det vanligaste och mest betydelsefulla fodermedlet till våra idisslare och hästar så är det dock inte oersättligt. På många andra platser på jorden producerar man både mjölk och kött med andra fiberkällor som basföda. Majsensilage och helsädesensilage är mycket vanligt.

 Även foderstater baserade på restprodukter från sockertillverkning praktiseras med framgång på många håll. Det är emellertid ofrånkomligt att vallen utgör den naturliga basen där våra gräsätare under evolutionens gång har anpassat sig till lite olika nischer.

De idisslande djuren har specialiserat sig på gräs och örter som är relativt lättsmält. Det de tar hjälp av bakterier och andra mikroorganismer i vommen för att smälta och utnyttja både energi och protein ur växterna på ett sätt som de enkelmagade gräsätarna inte är lika bra på.

Getter 

Ju mindre idisslaren är desto mer specialiserad på lättsmält foder tycks den vara. Får och getter betar mer selektivt än kor och sorterar ut och äter det mest lättsmälta.

Zebror och idisslare

Det klassiska exemplet är att se hur olika växtätare klarar sig under torrtiden på den torra savannen där gräset har passerat alla utvecklingsstadier och är nästan som gräsfröhalm, så kallat standing hay. Tamboskapen och de vilda idisslarna magrar av och har svårt att överleva torrperioden trots att gräset står högt och tätt.

Zebror däremot, som är hästdjur och inte idisslare, lever på samma foder och är feta och välmående hela torrsäsongen på savannen. Det grova förvedade gräset stoppar upp i idisslarnas vom och måste idisslas flera gånger och innan det passerar vommen kan inte djuret äta mer.

Hästdjur som endast har tillgång till grovt förvedat gräs med låg smältbarhet (och därmed lågt energivärde) kompenserar detta med att istället äta mer.

De kan visserligen ta ut mindre energi från varje kg gräs än vad idisslaren kan, men de kan äta obegränsad mängd medan idisslaren svälter samtidigt som hon står upp till knäna i foder.

Exemplet är en tydlig illustration till att hästens nisch är att kunna leva på grovt foder med låg smältbarhet och idisslaren har utvecklats för att äta ett mer lättsmält foder. 

ANPASSA KVALITETEN TILL DJURET

Vallfoder

Vi kan använda kunskapen om olika djurarters behov och möjlighet att utnyttja olika kvaliteter av vallfoder. Även inom djurart kan vi styra olika kvaliteter av vallfoder till olika djurkategorier. Det starkaste styrmedlet vi har för att variera vallfodrets kvalitet, framför allt när det gäller fiberns smältbarhet, är skördetidpunkten där en senare skörd medför ett mer svårsmält foder med lägre energivärde och proteinhalt.

Olika gräsarter och val av baljväxter ger möjlighet att påverka hastigheten med vilken fibersmältbarheten sjunker medan kvävegödsling av gräset eller ökande baljväxtandel kan öka proteinhalten.

Gotlandsruss

Djur med hög förmåga till foderintag och samtidigt lågt behov av energiintag bör ges vallfoder som är sent skördat.

Det ger den trefaldiga fördelen att:

1) inte ge feta djur,

2) djuren kan utfodras med fri tilldelning och det

3) är vanligen det billigaste fodret att producera.

Det är därför givet att till djur som i princip bara har underhållbehov, t.ex. hästar som inte tävlar eller arbetar och lågdräktiga di- och mjölkkor, lämpar sig ett sent skördat vallfoder med låg smältbarhet.

Till mjölkkor under en stor del av medel- och låglaktation, till kvigor och stutar samt till icke digivande tackor lämpar sig ett vallfoder med medelhög smältbarhet. Till de högmjölkande korna och till lamm och köttdjur med hög tillväxt passar ett tidigt skördat vallfoder med hög smältbarhet, högt energivärde och hög proteinhalt bäst.

Dessa riktlinjer är väl kända och allmänt accepterade.

R. Spörndly SLU, Institutionen för husdjurens utfodring och vård, Uppsala Korrespondens: rolf.sporndly@slu.se

Det du läser här är bara ett mycket kort utdrag ur "Vallkonferens 2014".

 Läs hela konferensrapporten här

Kombinera gärna, ett för hästen anpassat grovfoder, med Minesyl

HÄSTEN EN HERBIVORES

HÄSTEN KATEGORISERAS SOM HERBIVORES VILKET VISAR 

ATT DESS NÄRINGSBEHOV UTGÖRS AV VÄXTKÄLLOR

Kotten och Majsan, foto Stephanie Sundgren

Ett av många sätt att kategorisera djur är baserat på deras kost och matsmältningsfysiologi.
Carnivores äter kött, frugivores äter frukt, insectivores äter insekter, omnivores äter en mängd olika födoämnen från både djur- och växtkällor. 

Hästar kategoriseras som herbivores men är inte idisslare. Det här är en klassificering som inkluderar andra arter som kaniner och elefanter. De icke idisslande herbivores näringsbehov utgörs av växtkällor, varav majoriteten består av fibrösa växter som gräs.

Hästen är grovtarmsjäsare. Det innebär att den i sin grovtarm har mikroorganismer som bryter ner ämnen, som hästen inte har egna enzymer för att spjälka. Det är till exempel cellulosa, hemicellulosa och pektin. Vid spjälkningen bildas fettsyror som hästen använder som energikälla

Grovfoder, som gräs, innehåller varierande mängder av både lösliga kolhydrater och olösliga kolhydrater. Enskilda djurarter har olika förmågor att smälta dessa kolhydrater - till exempel kan monogastriska (enmagade) arter lätt smälta lösliga kolhydrater, men har en mycket begränsad förmåga att smälta olösliga kolhydrater, medan idisslande arter (som nötkreatur och får) kan smälta och överleva mycket bra på extremt fibrösa ämnen som cellulosa, halm, majskolvar etc.

För att smälta de olösliga kolhydraterna från en diet på fiberrikt grovfoder har hästar (och andra icke-idisslare herbivores) utvecklat en mag-tarmkanal där den del av tarmen som kallas cecum (blindtarmen) kraftigt förstorats.Grovtarm (inklusive cecum är hos hästen 7,2-8,4 meter lång med en kapacitet på 130-138 liter.

Matsmältningen börjar redan i munnen där fodret tas in och mals ner av tänderna. Fodret blandas med saliv och med matsmältningsvätskor i magen och flyter sedan in i tunntarmen. I tunntarmen absorberas de flesta lösliga kolhydraterna, tillsammans med mineraler, vitaminer, fetter och proteiner. Djur som använder växternas cellulosa som näringskälla har nästan alltid mikroorganismer till hjälp vid nedbrytningen av cellulosan. Det handlar inte bara om bakterier, utan också om protister (tidigare kallade protozoer eller encelliga djur). Cellulosan bryts ned med hjälp av enzymer som kallas cellulaser.

Hästarna har, genom århundraden, utvecklat symbiotiska förhållanden med hundratals olika arter av mikroorganismer som i sin tur producerar enzymer som kan bryta dessa speciella bindningar och därmed göra maten tillgänglig för både mikroorganismerna och värddjuret. Mikroorganismerna ger sina värddjur många fler nyttigheter, bland annat bildar bakterierna aminosyror som är essentiella för hästen vilket löser aminosyrabekymmer.

EN HÄLSOSAM ELLER OHÄLSOSAM POPULATION

Ser vi på hästen är den symbiotiska mikrobiella population inte alltid stabil men för de flesta hästar som inte utsätts för kraftig stress och för arten onormal utfodring är det oftast inte ett problem att behålla en relativt hälsosam och stabil mikrobiell population.

Det finns saker som orsakar variationer i den interna miljön, såsom temperaturförändringar, pH, dehydrering, substrattillgänglighet eller behandling med antibiotika, andra läkemedel eller kemikalier. Allt detta kan påverka eller till och med förstöra mikroorganismernas populationer. Förändringar i populationen påverkar matsmältningseffektiviteten och i värsta fall kan stora delar av populationen förstöras.

Hästar som genomgår drastiska förändringar från en ytterlighet till en annan, tävlingshästar som transporteras, blir dehydrerade, är nervösa kan genomgå förändringar i matsmältningen som tillfälligt kan göra miljön i cecum mindre idealisk som jäsningskammare. Som ett resultat kan en minskning av, eller till och med hela mikropopulationer förintas. Vissa av arterna påverkas också mycket mer än andra.

HÄR ÄR ETT EXEMPEL PÅ HUR ETT FODERBYTE 

KAN ORSAKA PROBLEM I TARMENS POPULATION

En naturprodukt och ett fabrikstillverkat kraftfoder

Låt oss säga att hästen normalt utfodras med 0,5 kg kraftfoder per tillfälle och mikroorganismerna har anpassat sig och stabiliserats till den mängden. Så förändras utfodringen plötsligt med ett byte av kraftfoder. Även samma mängd av det nya kraftfodret orsakar störning i tarmfloran. Ger man också en större mängd kraftfoder innebär det att tunntarmen inte har enzymer nog att bryta ner den stora mängden vilket innebär att det kommer osmält stärkelse till cecum. 

Vissa arter i mikrobernas populationer, som t ex lactobakteriernas population växer till sig av denna typ av förändringar i utfodringen. När de sätter igång att smälta kraftfodret utsöndrar de flyktiga fett- och mjölksyror (därav namnet lactobakterier) i cecum och ut i nästa del av grovtarmen. Den här typen av bakterier förökar sig mycket snabbt och mer mjölksyra bildas och så sjunker tarmens pH och ytterligare populationer börjar dö ut som inte tål det sura pH värdet.

Så nu händer flera saker samtidigt, det är en obalanserad mikropiell population och den totala populationen är "upprörd". Vissa arter, som Clostridierna dör och då släpper de ut ett ämne som kallas endotoxin (gift från insidan). Tarmslemhinnan försöker absorbera och metabolisera toxinet men på grund av giftigheten skadas i stället slemhinnan av toxinet och kan orsaka kolik och tarminflammation. Endotoxinet absorberas nu ut i blodströmmen och orsakar en massa symptom som t ex fång, mugg/rasp, klåda/eksem, ökad känslighet för parasiter (som gillar orent blod) och muskelpåverkan med olika typer av hältor som följd. Allt det här händer enbart genom att det skapats kaos i den mikrobiella populationen.

EQUFILIER - PROBIOTIKA

Equifilier 1 kg

Köp här

Det är i det här läget som man behöver stärka upp tarmsystemet och rädda mikropopulationen från att ytterligare gå "bärsärk". Probiotika (betyder för liv) innehåller några av de vänliga arterna som normalt finns i tarmkanalen och som nu är störda och stressade. Att behandla med probiotika är att påverka populationen positivt för att behålla maximal matsmältningseffektivitet. Det är viktigt att hålla mikropopulationen på en så normal nivå som möjligt. Man kan med jämna mellanrum fylla på med goda bakterier för att undvika att allt för stora förändringar sker, vilket då minskar effektiviteten och orsakar sjukdomssymptom.
Man kan tänka på att vid varje foderbyte understödja bakteriefloran för att inte orsaka hästen lidande.

Forskning
Det finns forskning där man gett unga växande hästar probiotika och sett att förekomsten av ortopediska svagheter minskade betydligt. Man har sett att mikroorganismerna frisätter enzymer som ökar utnyttjandet av fosfor som i sin tur gynnar kvaliteten på att utveckla skelettet.
Genom undersökningen fann man också att hos fölston som fodrades med probiotika ökade fetthalten i mjölken så de föl som drack mjölken växte fortare och var välväxta, större och tyngre vid 12 - 18 månaders ålder. Vidare såg man att en stor grupp hästar som hade en kontinuerlig arbetsbelastning ökade i vikt utan att fodergivan ökades, detta enbart av att hästarna fodrades med probiotika. Man vet genom annan forskning att hästar med störningar i matsmältningsorganen ofta är tunna.

FÖR GOD MAG- OCH TARMHÄLSA HOS HÄSTEN

Gastrofor, Colofor och Equifilier förpackade i 1 kg. Gastrofor och Colofor finns även i 4 kg.

Köp här

Så är jag igång igen med mitt tjat om foder.

Men det är inte meningen att ni skall få känslan av att det enda jag har att förmedla är att allt är farligt att fodra hästarna med. Min tanke är egentligen att göra det enkelt för er, att ni inte skall krångla till det i onödan. 

Om man gav hästen biologiskt anpassat foder, skötte odlingarna, betena och naturgödslade så skulle det förmodligen inte behövas en massa olika fodertillskott. Om det lilla jag säger är förvirrande så skall ni nog bara titta på hästen och lära er känna efter hur den mår, lära er hur ett bra foder skall se ut och lukta, en uppmärksam ägare vet direkt om något fattas sin häst.

Själv läser och läser jag och försöker uppdatera mig och vill förmedla vad jag tycker kan vara av intresse. Jag vill också göra er uppmärksam på att det som jag läser och skriver om är ju ur min synvinkel sett, men jag försöker sätta min in i andras synvinklar också eftersom det kanske kan lära mig något nytt.

OMODERN ?!

Grottmålning från Chauvetgrottan i södra Frankrike daterad omkring 31 000 f. Kr.

Man säger att jag är omodern men jag tror inte hästarna för omkring 31 000 år sedan hade överlevt till dags dato om den "moderna" typen av utfodring hade uppfunnits då för jag upplever att vi gör hästarna sjukare och sjukare. Jag måste säga att den "moderna utfodringen" gör mig mer och mer övertygad om att något måste vara helt galet med den, så än är jag är ohjälpligt omodern.

Att vi rekommenderar havre är av den anledningen att den är lättast för hästen att metabolisera, det är en naturprodukt, växer inte i någon fabrik och den är inte upphettat så den kan kanske klassas som omodern.
Såvitt jag kan förstå ser hästen likadan ut invändigt som för 31 000 f. Kr. och som den alltid har gjort, samma typ av matsmältning som är inställd och utvecklad sedan evolutionen.

VILKA VÄXTER VÄLJER HÄSTEN ATT BETA OM DEN SJÄLV FÅR VÄLJA? 
Den frågan ställde forskarna bakom en unik betesstudie i Ukraina.

Enligt Foderbladet Häst från SLU har studien bäring även i Sverige eftersom studien gjordes i ett klimat som liknar det i södra och mellersta Sverige samt med en flora som liknar vår.

I studien undersökte forskarna vad en grupp przewalskihästar spontant valde att beta och vilka växter de helt undvek. Området som studien utfördes i ligger nära Tjernobyl och betesmarken består av övergiven åkermark som återerövrats av vilda växter. Floran domineras av gräs men består också av baljväxter, tistlar och en rad örter, skriver Foderbladet Häst.

Av de totalt 280 växter som inventerades av forskarna betades 52 vid någon tidpunkt. De mest populära växterna bland hästarna var kvickrot, hundäxing, foderlosta, rödklöver och kråkvicker. Även kärrgröe och vitklöver valdes gärna av hästarna i studien. 

Mindre populära var exempelvis engelskt rajgräs, syror, skräppor, fräken och starr samt arter som cikoria, hundkäx och sengröe. 

Giftiga blommor som smörblommor och stånds undvek hästarna helt. Hästarnas betesval skiftade något över tiden, troligen beroende på förändringar i växternas energi- och näringsvärde.

TILL WEBBSHOP

 Läs även

Spannmål till häst

Hästens Mage

Hästens Tarmar

Jäst till häst

Grunden till hästens foderstat

Havre

Källa: Susan Garlinghouse, Lunds Universitet