NANOPATI

 

En artikel av Dr Iris Bell.

       När Vetenskapen hinner ikapp handlar om homeopatiska medel som nanoteknologiska signalpreparat.                 

Dr Iris Bell är läkare i psykiatri men en PhD i Neuro- och biobeteendevetenskap från Stanford University. Hon är numera professor emeritus vid University of Arizona, College of Medicine, och har flera decenniers forskning i miljöhälsa och integrativ medicin bakom sig.

Trots sin utbredda kliniska användning världen över och sina observationer av verkliga erfarenheter har homeopatin ofta avfärdats på teoretiska grunder – främst på grund av bristen på en förklaringsmodell som kan förena dess vetenskaps principer med etablerad naturvetenskap. I detta sammanhang har Dr. Iris R Bell gjort betydande bidrag genom att förmedla en biologisk och fysikalisk förankrad teori som knyter samman homeopatins medvetna upplevelser med det moderna teorierna om hur något fungerar, nanoteknik och hur kopplingar ömsesidigt påverkar varandra.

Homeopatin och behovet av en my vetenskaplig modell
Homeopatin, utvecklad av Samuel Hahnemann i slutet av 1700-talet, baseras på principen similia similibus curentur – lika skall med lika botas. Ett ämne som i hög dos framkallar ett visst symptomkomplex hos en frisk person kan, när det ges i mycken liten dos, stimulera kroppen att övervinna samma symptom hos en sjuk individ.

Kritiken mot homeopatin har riktats mot de extrema spädningar som används, ofta långt bortom Avogadros tal, vilket innebär att ingen molekyl av ursprungsämnet borde finnas kvar i lösningen.

Dr Bell menar att denna kritik bygger på en deduktiv syn på materia och biologi där man antar att endast molekylära mängder kan ge biologiske affekter. Hon föreslår i stället att biologiska system reagerar på informationsbärande stimuli som kan vara fysiskt mycket små men ändå tillräckligt stimulerande för att initiera en respons i ett självorganiserande nätverk.

För att förstå homeopatins verkan krävs därför enligt Bell ett paradigmskifte från information om läkemedels funktion till att förstå hur dela biologiska systemet fungerar i stället för att bara studera isolerade delar.

Nanopartiklar i homeopatiska behandlingar

Nanoteknologi är ett relativt nytt men etablerat område inom medicinvetenskapen.Man har i många olika laboratorier i flera olika länder observerat att nanopartiklar utger optoelektriska signaler (omvandling av energi mellan sändare och mottagare). Forskare är idag inte ense om exakt hur det sker men att det sker.

Man har kunnat fastställa att homeopatiska beredningar innehåller nanopartiklar och nanostrukturer som bildas genom de processer av spädning och skakning som ingår i homeopatisk framställning. I flera publikationer har Bell och kollegor beskrivit hur dessa processer kan frigöra mikroskopiska partiklar från ursprungsämnet även från glasbehållarens väggar och lösningsmedlets yta.

Vetenskapen har alltså fastslagit att nanopartiklar uppstår när man triturerar och/eller kraftigt skakar ett ämne. Nanoteknologin har upptäckt att den metod för framställning som Hahnemann använde i slutet av 1700-talet för att skapa homeopatiska medel och som homeopatiska apotek världen över använt sedan dess – triturering och skakning framställer nanopartiklar. 

Hahnemann uppfann förstås inte nanotekniken som en ingenjörsvetenskapligt fält men var den första vetenskapsmannen som systematiskt tillämpade terapeutiska processer verksamma på nanoskalan, 200 år innan nanovetenskapen som disciplin hade etablerats.

Nanopartiklar är mycket små partiklar som i processen utvecklar förhållandevis stora reaktiva ytor med unika fysikaliska och kemiska egenskaper. Nanopartiklar kan vara mindre än 100 nanometer, En nanometer är en miljondels millimeter. Deras stora yta i förhållande till volym ger den en hög absorbtionskapacitet och en förändrad laddning med kvantmekaniska effekter. Dessa egenskaper gör dem mycket reaktiva och kapabla att påverka biologiska system även vid mycket låga koncentrationer.

Genom successiva spädningar och skakningar skapas enligt Bell ett nanokomrositmaterial som innehåller inte bara partiklar av det ursprungliga ämnet utan även stabiliserande komponenter såsom kiseldioxid eller laktos vilken gör att de kan bevaras och spridas jämnt i lösningen. Det innebär att ett homeopatiskt medel ur ett vetenskapligt perspektiv kan förstås som nanoteknologiska singalpreparat snarare än som ”tomma lösningar”.

Nanopartiklarna fungerar inte bara som passiva bärare utan kan omprogrammera kroppens komplexa system genom att utnyttja dess inneboende dynamik.

Hormesis och adaptiv respon

För att förklara hur mycket små stimuli kan framkalla systematiska förändringar använder Bell det etablerade begreppet hormesis – den biologiska principen att en låg dos av en stressor kan stimulera adaptiva svar som stärker organismens motståndskraft. Homeopatiska nanopartiklar betraktas i denna modell som milda stress-signaler som aktiverar kroppens endogena försvarssystem.

Bell beskriver att dessa signaler kan påverka värmechockproteiner (de aktiveras av olika former av cellstress och är viktiga för cellens överlevnad vid exempelvis feber, infektioner, UV-strålning, träning och skador), cytokiner (styr immuncellernas aktivitet), oxidativ stress och neuroendokrina signalvägar (hänvisar till celler och tumörer som har egenskaper från både nerv- och hormonproducerande (endokrina) celler, vanliga i mag-tarmkanalen)) .

När systemet exponeras för en svag stressor, reagerar det med ökad förmåga till förändring och självreglering. På så vis kan en homeopatisk substans med läkande symptomprofil som patientens egen resonera med patientens patologiska mönster och initiera en återställande process.

Fenomenet kallas även cross-adaptipn - att exponering för en typ av stress ökar motståndskraften mot en annan. Det förklarar hur organismen kan lära sig hantera belastningar genom dynamisk omorganisation snarare än genom enkel neutralisering av orsaken vilket ökar cellens överlevnadsförmåga i stressiga miljöer.

Kroppen som komplext adaptivt nätverk

En central del av Bells resonemang är att kroppen inte är en mekanisk samling av isolerade organ, utan ett komplex adaptivt system. Ett adaptivt nätverk justerar sig efter rådande förhållanden.

Bell beskriver kroppen som ett självorganiserande nätverk med många interagerande delar som kontinuerligt anpassar sig till varandra samt externa förändringar.

I detta nätverksperspektiv betraktas sjukdom som ett tillstånd av förlorad dynamisk flexibilitet där systemet fastnat i ett ”lokalt minimum” - ett stabilt men suboptimalt mönster av interaktioner. Ett homeopatiskt läkemedel fungerar då som en perturbation, en liten men riktad störning som kan destabilisera det gamla mönstret och därmed möjliggöra en övergång till ett friskare tillstånd.

Denna teori är kompatibel med idéer inom komplexitets forskningen där små förändringar kan ha stora konsekvenser när ett system befinner sig nära ett kritiskt tröskelvärde.

Bells modell tolkar därför homeopatisk behandling som ett sätt att återställa systemets självorganiserande förmåga snarare än att tvinga fram specifika kemiska reaktioner.

Dosering, oscillationer och fasövergångar

I kontrast till konventionell farmakologi där dos-responsrelationen är fastställd, menar Bell att responsen på homeopatiska signaler är icke-linjär och ofta oscillerande.

Oscillerande betyder att något pendlar fram och tillbaka i ett återkommande mönster snarare än att förändras rakt linjärt i en riktning. Detta ser vi naturligt i kroppen vid hormonfrisättning, immunrespons, och hjärnvågornas rörelse. På samma sätt svarar inte systemets proportionellt på ökande doser utan genom cykliska mönster av adaptiv aktivering och återhämtning.

Oscillerande respons har även observerats experimentellt i fysiologiska och neuroelektriska data, där homeopatiska stimuli gett upphov till periodiska förändringar i hjärnaktiviteten hos försöksdjur. Dessa fynd städjer iden att homeopatiska medel fungerar som systematiska signaler snarare än biokemiska substanser med större koncentration.

Adaptive Network Nanomedicine – en nu ram.

För att undvika begreppslig förvirring förslår Bell att homeopati kan förstås inom en bredare kategori hon kallar Adaptive Network Nano Medicine (ANNM). Denna term betonar två centrale dimensioner.

1 Nanomedicinsk nivå – att preparaten innehåller nanostrukturer som fungerar som aktiva informationsbärare.

2 Systemnivå – att effekten uttrycks genom dynamisk reorganisering av kroppens nätverk.

 ANNM innebär däremot ett integrerat synsätt som kombinerar fysikaliska, biologiska och systematiska modeller. Bell förespråkar att framtida forskning bör förena nanopartikelfysik, komplexitetsvetenskap och för att genom erfarenhet, observationer och faktiska data från verkligheten kartlägga hur homeopatiska signaler initierar adaptiva svar i olika biologiska system.

Bell hänvisar i sin föreläsning till en klinisk vetenskaplig laboratoriestudie från 2013 (Das et aö. 2013) som visade att nanopartiklarna från växtextrakt från Pytolacca decendra, Gelsemium sempervirens och Hydrastis canadensis uppvisade effekt på melanoma cancerceller och E-kolibakterier.

Det framkom att även om nanopartiklarna hade olika effekter på såväl cancer som bakterier beroende på vilken av de tre växterna som nanopartiklarna kom från. Ur ett homeopatiskt perspektiv är ju detta inte oväntat då vi erkänner växternas olika inneboende egenskaper, men ur ett allopatiskt perspektiv borde detta vare ett iögonfallande resultat.

Ett annan intressant fenomen är att homeopatiska medel i högre spädningar, dvs högre potens, D30 och uppåt, har funnits bilda stabilare och mer homogena nanostrukturer med förändrade informationsegenskaper jämfört med lägre potenser. Varje gradvis spädning, dvs högre potens, har funnits bilda en förändring på nanopartikelnivå, vilket påverkade innehållets egenskaper.

Bells modell bygger på faktiska observerbara fenomen – nanopartiklarnas närvaro i homeopatiska beredningar har dokumenterats i flera oberoende laboratorier, (Chikramane et al. 2010 Rajendram 2015). Dessutom integrerar teorin moderna begrepp som hormesis, systemplasicitet och nätverksdynamik vilken gör den kompatibel med samtida biologisk forskning.

Bells arbete innebär att epistemologiskt genombrott: hon flyttar fokus från molekylmängd till information och kroppens systemrespons, vilket potentiellt kan förena homeopatins empiriska erfarenhet med den moderna vetenskapens språk och metoder.

Bell har skapat ett forskningsfält där homeopatin kan studeras med samma verktyg som annan nanomedicin. Hon ställer också viktiga frågor som vad som utgör aktiv substans och hur levande system faktiskt kommunicerar och reglerar sig själva.

Som Bell uttryckte det: ”Läkning handlar inte om att tillföra något främmande till kroppen utan om att återställa systemets förmåga att anpassa sig”.

Denna tanke, som förenar homeopatis grundprincip med systembiologins framtid gör hennes arbete till ett av de mest sofistikerade försöken att återinföra homeopatin i en vetenskaplig diskussion.

Läkning handlar inte om att tillföra något främmande till kroppen utan om att återställa systemets egen förmåga att anpassa sig.

 

En artikel av Dr. Parth Aphale 

Upptäck hur nanomedicin och homeopati kan dela en koppling på nanonivå, och överbrygga traditionell läkning med modern vetenskap.

Dr. Parth Aphale är professor och chef för institutionen för homeopatisk farmaci vid Dr. DY Patil Homoeopathic Medical College & Research Centre i Pune, Indien. Han är en dynamisk akademiker och forskare och specialiserar sig på standardisering, klinisk och preklinisk validering av homeopatiska läkemedel. Hans arbete omfattar evidensbaserade granskningar, stamcellsforskning och tvärvetenskapliga projekt som syftar till att integrera traditionell homeopati med moderna vetenskapliga metoder.

I över två århundraden har homeopati både hyllats och ifrågasatts för sina ultrautspädda läkemedel. Kritiker frågar sig ofta: Hur kan något så utspätt ha någon effekt? Intressant nog har nanomedicinområdet under senare år gett insikter som kan överbrygga klyftan mellan traditionell homeopati och modern biomedicinsk vetenskap.

Vad är nanomedicin?

Nanomedicin är tillämpningen av nanoteknik inom hälso- och sjukvården – man använder partiklar mätta i nanometer (en miljarddels meter) för att leverera läkemedel, reparera vävnader eller diagnostisera sjukdomar.

Eftersom nanopartiklar kan interagera på cellulär och molekylär nivå, producerar de ofta effekter som är oproportionerliga i förhållande till sin storlek.

Kopplingen mellan homeopati och nanomedicin

Inom homeopati framställs läkemedel genom en process av seriell utspädning och succussion (kraftig skakning). Vid höga potenser (bortom Avogadros gräns) tyder konventionell kemi på att inga molekyler av den ursprungliga substansen finns kvar.

Forskning inom nanovetenskap har dock upptäckt nanopartiklar av utgångsmaterialet även i ultrautspädda homeopatiska lösningar. Dessa partiklar tros vara stabiliserade i vatten-alkohol-matrisen och möjligen ha unika strukturella och energetiska egenskaper.

Likheter mellan nanomedicin och homeopati:

Ultraliten partikelstorlek – Båda fungerar på nanoskala.

Hög ytreaktivitet – Nanopartiklar kan påverka biologiska system med små doser.

Riktad åtgärd – Inom nanomedicin riktar sig konstruerade nanopartiklar mot specifika celler; inom homeopati väljs läkemedel ut för att matcha patientens unika symtomprofil.

Förbättrad biotillgänglighet – Mindre partiklar kan kringgå konventionella metaboliska vägar och agera mer effektivt.

Vetenskapliga bevis som framträder

Flera studier har pekat mot nanopartikelhypotesen inom homeopati.

TEM (transmissionselektronmikroskopi) har avslöjat nanostrukturer av det ursprungliga materialet även i höga potenser.

Spektroskopitekniker har visat förändringar i lösningsmedelsstrukturen som kan bära "information" om det ursprungliga ämnet.

Biologiska experiment med växter, cellkulturer och djurmodeller har rapporterat reproducerbara effekter av homeopatiska utspädningar, vilket tyder på en mekanism på nanonivå.

Dessa resultat ger ännu inte fullständiga bevis, men de öppnar dörren för seriös tvärvetenskaplig forskning.

Skillnader kvarstår fortfarande

Medan nanomedicin är en avsiktlig konstruktion av nanopartiklar för en specifik funktion, förlitar sig homeopati på naturlig självorganisation under potensering.

Nanomedicin är grundad i mätbara dos-responsförhållanden, medan homeopatins effekter ofta följer icke-linjära mönster och individualiseringsprinciper.

Varför detta är viktigt

Om nanopartikelteorin stämmer kan den:

Ge en vetenskaplig förklaring till hur ultraspädda homeopatiska läkemedel utövar effekter

Överbrygga traditionell homeopati med modern biomedicin

Uppmuntra samarbete mellan fysiker, kemister och homeopater

Leda till nya hybridterapier som kombinerar nanomedicinens precision med homeopatins holistiska synsätt

Slutsats

Nanomedicin och homeopati kan verka vara olika världar – den ena är toppen av spetsteknologi, den andra en 200 år gammal läkkonst. Ändå talar båda ett språk om nanostorlekspåverkan, subtil biologisk modulering och potentiellt transformerande hälsoresultat. I takt med att vetenskapen fortsätter att nysta upp nanoskalans mysterier kan vi upptäcka att homeopati och nanomedicin inte bara talar samma språk – de kan vara en del av samma samtal.