HJÄRNAN OCH TARMEN

Vår Fantastiska Kropp

Upptäckten av en extra hjärna i tarmen, som är äldre än den i kraniet, ger nya möjligheter att behandla sjukdomar som depression och irriterad tjocktarm.

Av Charlotte Frendved Hansen

De flesta av oss föredrar nog att matsmältningen sker utan att vi behöver tänka på den. Det behövs inte heller. Det har nämligen visat sig att tarmen kan tänka själv. Tack vare ett utbrett system av nervceller i tarmväggen kan den invecklade bearbetningen av näringsämnen ske utan att hjärnan överhuvudtaget är involverad. 

Tarmens nervsystem är faktiskt så avancerat att forskarna talar om hjärna nummer två. 

Fram tills helt nyligen ansåg man att tarmen precis som alla andra organ styrs av hjärnan och ryggmärgen. Det finns mycket riktigt många nerver som förbinder tarmen med hjärnan. Det har dock visat sig att tarmen fungerar utmärkt, även om förbindelsen med hjärnan är avbruten. 

Hos hjärndöda personer fungerar sålunda tarmen, även om resten av kroppen är förlamad. Tarmhjärnan innehåller 100 miljoner nervceller. Det är minst lika många som i hela ryggmärgen. 

Alla de över 30 olika signalsubstanser man känner från hjärnan har efter hand även identifierats i tarmen. Ett nytt forskningsområde som kallas neurogastroenterologi skall kartlägga i detalj hur tarmhjärnan fungerar. 
Forskningen förväntas få stor betydelse för de upp emot tio procent av befolkningen som har problem med magens eller tarmens funktion.

Tarmen är ett långt rör med väggar som är uppbyggda av många lager. Tarmhjärnan är placerad i ett stort närverk av nerver. Det ena ligger under slemhinnan, och det andra mellan tarmens båda muskellager. Nätverken kallas för Meissners plexus och Auerbachs plexus efter de båda anatomer som först upptäckte strukturerna. 

Det råder en livlig förbindelse med nervfibrer mellan de båda nätverken. Tittar man på dem i mikroskop, upptäcker man att tarmhjärnan har flera likheter med hjärnan i kraniet. De celler som stödjer och skyddar nervcellerna liknar de gliaceller som finns i centrala nervsystemet. På andra platser i kroppen, till exempel omkring de nerver som går till muskler i armar och ben, finns inga gliaceller utan en annan typ av stödjande celler som kallas schwannceller.

Anmärkningsvärt är även att man vid hjärnsjukdomar som Parkinson och Alzheimer kan se exakt samma karakteristiska förändringar i patienternas tarm som i deras hjärna. 

Forskarna räknar till och med att man på längre sikt skall kunna ställa alzheimerdiagnosen genom att ta ett litet vävnadsprov från ändtarmen och mikroskopera det.

Tarmen fattar beslut

Tarmens uppgift är att ta upp näringsämnen från det vi äter. Först skall maten brytas ned av matsmältningsenzymer, och sedan skall näringsämnena tas upp genom slemhinnan och in i blodkärlen. Musklerna i magens och tarmens vägg ser till att vända runt tarminnehållet och pressa det vidare från magen genom tunntarmen ned till tjocktarmen.

Tarmmusklerna gör så kallade peristaltiska rörelser. Peristaltiken, nedbrytningen av maten och upptagningen av näringsämnen genom tarmväggen kräver exakt styrning och koordination, och hela den här processen regleras av tarmens hjärna.

Att tarmens nervsystem jämställs med en hjärna beror bland annat på att den själv kan fatta beslut och sätta dem i verket. 

På andra ställen i kroppen måste signalerna ta vägen omkring centrala nervsystemet, innan man kan göra något. Tarmen kan själv bearbeta information och reagera på den. I själva slemhinnan finns det celler, som skickar ut små utlöpare till tarmens inre, som kan smaka på tarminnehållet.
De registrerar om det är socker, fett eller proteiner som väntar på att brytas ned, och de kan känna av tarminnehållets surhetsgrad. Det finns även tryckkänsliga celler, som reagerar när tarmen utvidgas av en mängd mat som är på väg. 

De små celler som övervakar tarminnehållet innehåller stora mängder av signalsubstansen serotonin, som även den finns i hjärnan. När cellerna stimuleras, frisätter de serotonin i tarmslemhinnan. Där ligger en massa nervceller redo att ta emot signalen. Från slemhinnan skickas besked till det större nervnätverket mellan tarmens muskellager, och där bearbetas informationen. 

Nätverket skickar meddelandet vidare ut till muskelcellerna om att de peristaltiska rörelserna skall påbörjas. Andra signaler går tillbaka till slemhinnan och stimulerar cellerna till att bilda slem och matsmältningsvätska. Även andra signaler ger besked till blodkärlen om att de skall vara redo att ta upp näringsämnena. 

Hjärnan grundlades i magen

Tarmens nervceller har även kontakt med andra organ som är involverade i matsmältningen. Det gäller till exempel bukspottkörteln, som bildar matsmältningsenzymer, och gallblåsan, som står för produktionen av galla, som underlättar upptaget av fetter genom tarmväggen. 

Alla dessa mekanismer är urgamla. Hos primitiva organismer kan hjärnan vara liten, men tarmsystemet är alltid välutvecklat. Under evolutionen har tarmens nervsystem uppkommit långt före storhjärnans. 

En teori hävdar att det ursprungligen var celler från tarmens nervsystem som rörde sig uppåt och grundlade hjärnan. Under utvecklingen av ett människofoster uppkommer tarmens nervsystem från samma cellstruktur som bildar centrala nervsystemet. 

I vardagen är det bra att tarmen vet vad den skall göra så att systemet kör på utan att vi märker av det. Ibland blir vi dock påminda om att vi har en mage. Om tarmhjärnan registrerar något den inte tycker om, reagerar den tvärt. 

Märker den något giftigt, vänder den på den peristaltiska rörelsen, så att tarminnehållet rör sig åt motsatt håll. Resultatet blir kräkningar. Den kan även försöka bli av med en bakterieinfektion genom att förtunna tarminnehållet, sätta fart på peristaltiken och på så sätt framkalla diarré. 

Buken är en känslobarometer

På samma sätt är tarmens nervceller känsliga för signaler från resten av kroppen. När man blir glad, stressad eller förälskad, frigör kroppen hormoner och andra signalsubstanser som registreras i magen. 
Det är alltså ingen tillfällighet att man pratar om fjärilar i magen före en tävling, eller att man säger att man kan känna det i magen. Tarmhjärnan kan faktiskt berätta hur vi mår.

Det finns även medicinska perspektiv på upptäckten av tarmhjärnan. Signalsubstansen serotonin är känd från hjärnan, där substansen är inblandad i bland annat regleringen av humör och sinnesstämning. Nu har man upptäckt att över 95 procent av kroppens serotonin finns i tarmen. 

Många läkemedel som används vid behandling av depressioner fungerar bland annat genom att öka mängden serotonin i vissa delar av hjärnan. Då serotoninet även spelar en roll i tarmen, kan effekten av depressionsmedicinen även märkas där. Dessa mediciner ger ofta biverkningar i form av diarré och andra obehagliga symptom från tarmen.

Omvänt anser forskarna att tarmsystemet även kan drabbas av ett slags depression. Upp emot tio procent av befolkningen har en irriterad tjocktarm, även kallad colon irritable eller tjocktarmskatarr. 

Symptomen är magont, luft i magen och omväxlande förstoppning och diarré. Problemen märks ofta efter en måltid. Forskarna har nu en teori om att irriterad tjocktarm kan hänga samman med ett underskott av serotonin i tarmen. 

Man har därför försökt behandla drabbade med antidepressiva medel. Vissa patienter märker en förändring, även om behandlingen inte är bra för alla. Den forskning om tarmens nervsystem som är på väg kommer utan tvekan att ge oss bättre mediciner, så att irriterad tjocktarm och en rad allvarliga sjukdomar kan behandlas effektivare.

Det är en fördel att sätta sig in i vad det är för typ av mat som passar ens konstitution.

För att få klarhet i vilken mat som passen ens konstitution kan en håranalys vara till stor hjälp