Föl har en hög tillväxtkapacitet. Även detta är en anpassning till ett liv på stäppen med ständig risk för att bli föda åt rovdjur. Risken för att bli tagen av ett rovdjur minskar ju större fölet blir. De föl som växte snabbast hade alltså en fördel i detta avseende. De föl som uppnått störst andel av sin vuxna vikt, när vintern kom hade också störst chans att klara denna period med begränsad födotillgång. I områden med stor födobrist, som t.ex. öar premierades hästar med liten vuxenvikt, vilket innebar att varje häst inte behövde växa så många kg för att uppnå en stor del av sin vuxna vikt under det första året. Den relativa tillväxthastigheten, d.v.s. hur mycket fölet växer i förhållande till sin storlek minskades däremot inte. Shetlandsponnyföl växer snabbare än såväl varmblodshästar som tunga kallblodshästar under sitt första levnadsår, d.v.s. uppnår störst andel av sin vuxna vikt.
När växer föl?
Första veckorna efter denna växer fölen mycket fort.
Hastigheten avtar samtidigt snabbt för att sedan plana ut. I en liten svensk
studie av 10 travhästföl ökade dessa ca 2 kg per dag i vikt första veckan.
Därefter sjönk viktökningen till drygt 1,5 kg vid fjorton dagar och låg sedan
på 1,2-1,3 kg per dag fram till 3-4 månader då viktökningen sjönk till ca 1 kg
per dag.
Generellt räknar man med att föl uppnått 60% av sin vuxna vikt, 90% av sin vuxna mankhöjd och 95 % av sin slutliga skelettillväxt vid 12 månaders ålder. Dessa siffror påverkas dock både av vilken ras hästen är och hur mycket näring den får. Unghästar som fodras restriktivt växer långsammare, men tar igen det senare genom att växa snabbare, när de får tillgång till foder, så kallad kompensatorisk tillväxt, eller genom att växa under längre tid, d.v.s. uppnå vuxenstorleken vid en högre ålder. Den slutliga storleken påverkas inte av restriktiv utfodring.
Tävlingshästar
Hästar som skall tävla i relativt tidig ålder behöver utnyttja en stor del av sin tillväxtkapacitet. Detta ställer stora krav på en balanserad näringstillförsel. För denna typ av hästar bör man eftersträva en så jämn viktökning som möjligt och inte medvetet utnyttja förmågan till kompensatorisk tillväxt. Trots att storvuxna hästar i regel har en lägre relativ viktökning och uppnår vuxenvikten senare än mindre, är det oftare de större hästarna inom en ras som får problem med hållbarheten än de mindre. Detta kan bero på att det är svårare att förse dem med tillräckligt mycket näring. Även om de har en lägre relativ viktökning växer de på grund av sin storlek fler gram per dag, vilket kräver mer ”byggstenar”. Vi vet inte heller om vi ökat aptiten hos våra hästar i samma utsträckning, som vi ökat deras storlek, vilket kan medföra att de inte äter tillräckligt, även om det finns foder. Det största problemet är nog att vi inte vet deras vuxenvikt och därmed viktökning i förväg. Unghästar utfodras efter sin beräknade vuxenvikt. Ofta utgår man då från medelvikten för rasen, vilket medför att de stora hästarna riskerar att bli underutfodrade, medan de mindre blir väl försedda.
Skillnaderna mellan olika individer är emellertid mycket stor. I OCD studien var medelvikten för hästar utan OCD 317 kg och för hästar med OCD 338 kg, d.v.s. 70 respektive 75 kg % av 450 kg. I en liten studie av åtta föl/åringar på ett annat stuteri fann Ulrika Lundberg en medelvikt på ca 390 kg, d.v.s. 87 % av 450 kg. Även räknat på vikten på en travhäst, som inte är i tävlingskondition (500-550 kg), är detta över 67%. Skillnaden mellan den lättaste och den tyngsta åringen var dessutom stor (370 respektive 430 kg). En lägre medelvikt, men motsvarande spridning mellan individer upptäcktes i en annan liten studie. Det var sex åringar, alla med samma far, vars vikter varierade mellan 300 och 375 kg , d.v.s. 67 – 83 % av 450 kg.
Grovt räknat
är födelsevikten ca 10 % av den vuxna vikten. Man bör naturligtvis också ta
hänsyn till föräldrarnas storlek. Sannolikheten för att ett stort sto och en
stor hingst skall få en stor avkomma är ju större än att små föräldrar skall få
det. Eventuella vuxna syskon kan också ge en viss vägledning.
Det kan löna
sig att lägga ner lite möda på att försöka skatta sina unghästars framtida
storlek. I ett norskt försök med olika kalciumtillförsel till växande
travhästar, fann man att de storvuxna hästarna hade problem med att hålla för
träning, medan de småvuxna klarade sig bra i detta avseende. Med kännedom om
konsumtionen av olika näringsämnen och den verkliga vuxenvikten, kunde man i
efterhand konstatera att de större hästarna i praktiken blivit underutfodrade,
medan de mindre fått sitt näringsbehov uppfyllt.
Källa: Text av
Margareta Rundgren, Universitetslektor, AgrD,
Institutionen
för husdjurens utfodring och vård, SLU
hippocampus.slu.se