VALLFODER TILL OLIKA DJURKATEGORIER

VALLFODER TILL OLIKA DJURKATEGORIER

OCH VALLENS BETYDELSE SOM FODER

Betande kor

Vallfoder, dvs. klöver, lusern, och örter av olika slag inblandat i våra gräsdominerade odlingsmarker är det i särklass vanligaste fodret som odlas i Sverige.

Slåttervall och bete omfattar tillsammans 53 % av vår jordbruksmark. I figur 1 ser man att en stor del av övrig mark också utgörs av foderodling. Man kan konstatera att djuren har stor betydelse för det svenska lantbruket och det öppna landskapet.

På ca hälften av Sveriges jordbruksmark odlas vall och ca 75 % av jordbruksmarken används till foderodling (SCB, 2013). Sverige är inte exceptionellt i detta avseende. Globalt odlas foder på 70 % av all jordbruksmark varav hälften är vall. Man räknar med att 60 % av all biomassa som odlas konsumeras av djur. 

Häst på naturbete

De djur som framförallt äter foder från vall i Sverige är de idisslande mjölkkorna, kvigorna, dikorna, köttdjuren, fåren och getterna samt de icke idisslande gräsätarna, hästarna.

 De senare står för en betydande del av konsumtionen. Uppskattningar gör gällande att Sveriges 362 700 hästar konsumerar ca 1 ha var av slåtter och betesvall (Müller, 2013), vilket motsvarar ca 25 % av all sådan areal.

Även om vallfoder är det vanligaste och mest betydelsefulla fodermedlet till våra idisslare och hästar så är det dock inte oersättligt. På många andra platser på jorden producerar man både mjölk och kött med andra fiberkällor som basföda. Majsensilage och helsädesensilage är mycket vanligt.

 Även foderstater baserade på restprodukter från sockertillverkning praktiseras med framgång på många håll. Det är emellertid ofrånkomligt att vallen utgör den naturliga basen där våra gräsätare under evolutionens gång har anpassat sig till lite olika nischer.

De idisslande djuren har specialiserat sig på gräs och örter som är relativt lättsmält. Det de tar hjälp av bakterier och andra mikroorganismer i vommen för att smälta och utnyttja både energi och protein ur växterna på ett sätt som de enkelmagade gräsätarna inte är lika bra på.

Getter 

Ju mindre idisslaren är desto mer specialiserad på lättsmält foder tycks den vara. Får och getter betar mer selektivt än kor och sorterar ut och äter det mest lättsmälta.

Zebror och idisslare

Det klassiska exemplet är att se hur olika växtätare klarar sig under torrtiden på den torra savannen där gräset har passerat alla utvecklingsstadier och är nästan som gräsfröhalm, så kallat standing hay. Tamboskapen och de vilda idisslarna magrar av och har svårt att överleva torrperioden trots att gräset står högt och tätt.

Zebror däremot, som är hästdjur och inte idisslare, lever på samma foder och är feta och välmående hela torrsäsongen på savannen. Det grova förvedade gräset stoppar upp i idisslarnas vom och måste idisslas flera gånger och innan det passerar vommen kan inte djuret äta mer.

Hästdjur som endast har tillgång till grovt förvedat gräs med låg smältbarhet (och därmed lågt energivärde) kompenserar detta med att istället äta mer.

De kan visserligen ta ut mindre energi från varje kg gräs än vad idisslaren kan, men de kan äta obegränsad mängd medan idisslaren svälter samtidigt som hon står upp till knäna i foder.

Exemplet är en tydlig illustration till att hästens nisch är att kunna leva på grovt foder med låg smältbarhet och idisslaren har utvecklats för att äta ett mer lättsmält foder. 

ANPASSA KVALITETEN TILL DJURET

Vallfoder

Vi kan använda kunskapen om olika djurarters behov och möjlighet att utnyttja olika kvaliteter av vallfoder. Även inom djurart kan vi styra olika kvaliteter av vallfoder till olika djurkategorier. Det starkaste styrmedlet vi har för att variera vallfodrets kvalitet, framför allt när det gäller fiberns smältbarhet, är skördetidpunkten där en senare skörd medför ett mer svårsmält foder med lägre energivärde och proteinhalt.

Olika gräsarter och val av baljväxter ger möjlighet att påverka hastigheten med vilken fibersmältbarheten sjunker medan kvävegödsling av gräset eller ökande baljväxtandel kan öka proteinhalten.

Gotlandsruss

Djur med hög förmåga till foderintag och samtidigt lågt behov av energiintag bör ges vallfoder som är sent skördat.

Det ger den trefaldiga fördelen att:

1) inte ge feta djur,

2) djuren kan utfodras med fri tilldelning och det

3) är vanligen det billigaste fodret att producera.

Det är därför givet att till djur som i princip bara har underhållbehov, t.ex. hästar som inte tävlar eller arbetar och lågdräktiga di- och mjölkkor, lämpar sig ett sent skördat vallfoder med låg smältbarhet.

Till mjölkkor under en stor del av medel- och låglaktation, till kvigor och stutar samt till icke digivande tackor lämpar sig ett vallfoder med medelhög smältbarhet. Till de högmjölkande korna och till lamm och köttdjur med hög tillväxt passar ett tidigt skördat vallfoder med hög smältbarhet, högt energivärde och hög proteinhalt bäst.

Dessa riktlinjer är väl kända och allmänt accepterade.

R. Spörndly SLU, Institutionen för husdjurens utfodring och vård, Uppsala Korrespondens: rolf.sporndly@slu.se

Det du läser här är bara ett mycket kort utdrag ur "Vallkonferens 2014".

 Läs hela konferensrapporten här

Kombinera gärna, ett för hästen anpassat grovfoder, med Minesyl

4 kg Innehåller vitaminer och mineraler i kraftfulla mikrodoser.

TILL VEBBSHOP